måndag 7 oktober 2013

Roadburn: en kortare kärleksförklaring

Om jag och min kompanjon får tag i biljetter kommer det att bli en resa till Holland i april nästa år.
Efter att ha varit på festivalen tidigare i år lovade vi oss själva att vi skulle försöka ta oss dit nästkommande år, eftersom det inte bara är en festival som har ett riktigt bra utbud av musik, utan även en av de mest avslappnade och lugna festivaler jag har varit på. Även om det är lite kallt att campa under den tiden av året var det en riktigt bra campingplats och man hade tillgång till såväl dusch som eluttag helt gratis. Campingen låg dessutom vid ett zoo, så man kunde titta på elefanter och andra djur innan banden börjat spela om dagarna. Dessutom fanns det en restaurang i närheten som serverade de bästa hamburgarna jag någonsin har ätit. Billiga var de dessutom. Majonnäs till pommes. HIMMELSKT!
Det märks att människor åker dit för musikens och konstens skull, snarare än för att festa. För en som mig, som knappt dricker på festivaler och konserter, är det riktigt schysst att vara där. Knappast en festival som fulla sextonåringar åker till för att samla på sig nya könssjukdomar att byta med vännerna. Faktumet att det inte släpps alltför många biljetter är också en del av framgången enligt mig. Det blir helt enkelt inte för packat med folk, utan det är mestadels entusiaster som åker dit.
Dessutom tycks det alltid vara riktigt bra band som spelar där, band som sällan kommer till Sverige i den massa som de kommer dit. Nästa år kommer band som Triptykon, Opeth, Conan, Anciients, Crowbar med flera att låta sina respektive musikaliska ljudmattor riva i väggarna. Det enda jag egentligen kan sakna i dagsläget är alla de fantastiska black metal-band som var där förra året, men det är inte som att nästkommande år line-up är helt spikad än. Kanske kan det smyga in sig lite schyssta bålgetingsgitarrer även inför 2014. Det märktes att det behövdes efter tre dagar av doom, för blodet segade sig fram i ådrorna. Å andra sidan ser jag verkligen fram emot att se Bong i vår och det är riktigt tempolös musik.
Nåväl, nu är det bara att hålla tummarna för att man får tag i biljetter.

onsdag 2 oktober 2013

Bekräftelsebehovet matas, rastas och diskuteras.

Det har gått ett tag sedan jag lirat skivor inför folk och tagit emot deras ros och ris.
Bekräftelsebehovet hungrar återigen och ett litet blogginlägg, som jag vet ingen kommer läsa med något större intresse, gör sig bra som substitut. Att få bekräftelse tycks vara en allmänmänsklig åkomma, som jag har upptäckt allt mer hos mig själv. Följden har blivit att jag allt mer har försökt att fjärma mig från bekräftelsen, i ett försök att bli mer tillfreds med vem jag är och vad jag gör i mina egna ögon, snarare än andras.

Jag dissekerar ogärna (så ogärna) mina handlingar, men jag kan ju inte låta bli.

Detta försök att inte bry sig om vad andra säger har vissa dagar gjort att jag blivit väldigt bekräftelsesökande, som om kroppen kräver någon slags balans. Förhoppningsvis blir dessa dagar allt färre med tiden; för visst vore det skönt att göra saker utan en tanke på vad andra tycker, bara för att man själv känner för det. Var nära på att avsluta den föregående meningen med ett frågetecken, vilket kanske var en uppmaning på ett svar, ett sökande på bekräftelse.

Tycker du som jag? Är min åsikt ok? Ska jag välja de här skorna eller de där?

Frågan är om jag bloggar så sällan för att jag inte får någon bekräftelse. Kanske är det anonyma bloggandet, utan kommentarer från folk, en lösning på problemet. Det är kanske dags att öka antalet inlägg markant. En väg till detta vore att inte försöka skriva små essäer var gång jag skriver, utan att tillåta mig själv att göra mindre inlägg. Någon slags överenskommelse om att skriva åtminstone några gånger i veckan, oavsett om jag sett/hört/läst något nytt eller inte. På så vis kan jag kanske komma att kontrollera detta behov, precis som jag försöker kontrollera så många andra.

Ok. Deal.

lördag 3 augusti 2013

Pacific Rim; eller "Ni fattar inte varför den här filmen är awesome, så nu måste jag skriva ett inlägg om det".

Pacific Rim är den smartaste actionfilmen såhär långt det här året.
Den är varm och hoppfull, med blicken riktad framåt.
Nedan följer en spoilerfylld harang om varför det är så.
Jag kommer att utgå från att du som läser detta har sett filmen.


1. Mako Mori är en välutvecklad kvinnlig karaktär som både kan strida och vara människa, något som har saknats i årets filmskörd.
Vissa kritiker skulle säkert säga att hon saknar story och att bakgrundshistorien om hur hon räddas av sin blivande fosterfar är den enda tunna delen som finns till henne. Dessa kritiker har inte sett filmen. Kanske har de läst manuset, men det har inte SETT filmen.
Om man enbart ser till en karaktärs vikt i det denne säger så skulle man kanske kunna påstå att Mori inte är viktig eller så välutvecklad. Hon säger inte jättemycket, men när hon gör det är hon direkt på sak. Hon är ganska hård på så vis, men som sagt anser jag att vi ska se bortom vad hon säger, eftersom filmer trots allt även är visuella upplevelser.

En av de mest berättande detaljerna i filmen är Moris hår. Mori har blå slingor, vilket är viktigt av två anledningar:
- Kläderna hon hade på sig som barn då hennes föräldrar omkom i en monster-attack hade samma blå nyans som slingorna. Mori går med andra ord runt med en konstant påminnelse om sin egen sorg och sitt sökande efter hämnd. Var dag vaknar hon upp och ser de blå slingorna och har minnet i tankarna.
- Kaijus (monstren kallas så) blod har också en blå nyans. Mori går med andra ord runt med en symbol för kaiju-död i håret. Det om något är femton nyanser av iskallt vrede och badassness.

Förutom en strävan efter hämnd har Mori även ett komplicerat förhållande till sin fosterfar, som i filmens början försöker skydda henne från att strida i mechorna (Jaegers). Detta kan till viss del bero på den permanenta skada som han själv fått som mecha-förare. Mori motsätter sig honom gång på gång, men följer ändå hans önskning utav respekt. Det är ju trots allt hennes far.
Att Mori skulle vara en platt karaktär stämmer helt enkelt inte. Hon drivs av hämnd och sorg, men har samtidigt flera kvaliteter. Hon visar på sårbarhet när hon tänker tillbaka på sina föräldrar och stridsvilja när det ska piskas monster eller tränas med de andra soldaterna. Hon klarar sig på egen hand och framförallt är hon inte med som ett romantiskt intresse till Beckett.
Hon figurerar snarare som ytterligare en protagonist och "brother in arms", som gör en liknande katarsis-resa som han gör. Hon är med i hans nedstigande i underjorden och kommer upp ur den med honom, en numera hel varelse efter att de delat sina tankar i Gipsy Danger, men vad är det som skiljer Pacific Rim från vad andra filmer skulle ha gjort i det läget? Jo, Beckett och Mori kysser inte varandra.
Varför?
FÖR ATT DE INTE HAR SÅDANA KÄNSLOR FÖR VARANDRA OCH FÖR ATT EN KVINNA OCH EN MAN KAN VARA VÄNNER!

På det hela taget har Mako Mori ett större karaktärsdjup än den manliga protagonisten.

2. Den saknar den grimdarkness som finns med i de flesta andra stora actionfilmerna som har gått upp på bio den här sommaren. Vi har inte att göra med en film där Stålis har ihjäl skurkar eller där delar av Stjärnfederationen återupplivar genetiskt överlägsna übermensch because reasons. Pacific Rim är en film som visar vad man skulle kunna åstadkomma om jordens befolkning samarbetade och i en allt mer stagnerande cynisk filmtrend är lite hoppfullhet ganska uppfriskande. Visst slår Jaegers kaijus sönder och samman, men samtidigt tar piloterna i mechorna och försöker undvika att civila skadas genom att ta striderna till havs och försöka vara försiktiga när de slåss inne i städer; ex. när Mori och Beckett faktiskt tar ett lite större kliv över en bro för att inte rasera den. Det är sådana småsaker som gör att filmen är smart.
Dessutom tar del Toro tillfället i akt att faktiskt kommentera några av våra samtida problem... i en ACTIONFILM! Visst försökte väl Dark Knight Rises på sig att göra någon slags kommentar om problemen mellan fattiga och rika, men det drunknade lite i all annan story i den filmen. Så vad är det då del Toro väljer att kommentera?
- Miljöhotet. I en av scenerna efter att Dr. Geiszler varit i kontakt med en av kaiju-hjärnorna förklarar han varför de anfaller nu. Mänskligheten har terraformat vår planet så att den numera passar utomjordiskt liv bättre än våra egna liv. Med hjälp av miljöföroreningar och utsläpp har vi gjort Jorden beboelig för en helt annan ras av varelser. Samtidigt finns där en strimma av hopp. Om världens alla länder kan gå samman mot ett hot som kaijus så varför inte mot de växande miljöproblemen?
- Murar. Mer specifikt förslaget på att bygga en mur mellan USA och Mexico för att hindra illegala invandrare (illegal aliens). I ett försök att hindra utomjordingarna (aliens) för att förstöra vår värld försöker man bygga upp murar längs med kusterna. Detta går åt helvete då kaijus är stora nog att bara gå genom dem. Det är inte direkt subtilt, men det får fram budskapet ganska bra.

För att sammanfatta denna poängen kan vi säga att del Toro helt enkelt har skapat en film med ett positivt budskap om framtiden, samtidigt som han kommenterar vissa av de problem som finns i samtiden.

3. Det visuella smörgåsbordet som vi bjuds på.
Är det något del Toro gör i den här filmen så är det att utveckla karaktärerna i bild snarare än i tal. Ovan har jag redan nämnt hur han gör med Mori, men hon är inte ensam i det här.
De två forskarna Geiszler och Gottlieb, som mestadels är med för komikens skull, får ganska välutvecklade bakgrundshistorier för att vara ganska oviktiga karaktärer. Deras respektive bakgrunder visas i en minnesström som ex. visar hur Gottlieb (har jag för mig att det var) varit utstött som ung.
Just de scener som innehåller minnesströmmar skulle må bra av att ses igen med chans för att kunna pausa och faktiskt se allt som har gömts i dem.
En annan intressant grej var den röda skon som Mako Mori gick runt med som liten och som hon fick tillbaka av sin fosterfar (Stacker Pentecost) när han tillät henne att strida i roboten. För mig kommer röda skor alltid vara anknutna till Trollkarlen från Oz, vilket gjorde att jag tolkade det hela som att Mori nu äntligen skulle få sin önskan uppfylld; även om hon snarare vill ha hämnd än komma hem.
Det finns mycket mer att plocka i när det kommer den visuella upplevelsen i filmen, men jag får avgränsa mig någonstans... Obs. kolla bara hur de gjort för att låta varje karaktärs kläder säga något om deras inre kvaliteter och känslor.

Sammanfattningsvis hoppas jag att du som läsare nu förstår varför jag menar att detta är en smart actionfilm och varför jag tycker att Mori är en stark kvinnlig karaktär.

onsdag 3 juli 2013

En storstilad återkomst av bloggen; eller Man of Steel är inte en bra Stålmannen-film

Äntligen har inspirationen återfunnit sig till ett nytt inlägg och vad kunde varit en bättre källa för det hela än hur förbryllad jag känner mig över den senaste Stålmannen-filmen Man of Steel (hädanefter refererad till som MOS). Efter att ha sett den med vänner igår kom de fram till att jag hade fel och var alltför rigorös i min ställning till filmens absurda snedsteg från förlagan som finns i serier.
Mina argument delas upp i följande:
1. En harang om den bristande logiken i vissa handlingar.
2. Jesus Christ Superman, men ändå inte.
3. Avslutningen på filmen och således även på blogginlägget.

Såklart kommer det SPOILERS obs SPOILERS!

Nu kör vi.


1. a) Hur fan tänkte de med i scenen där Jonathan Kent dör? 
Jor-El hade enkelt kunnat rädda sin fosterfar, men istället skakar pappan på huvudet då han inte vill att Jor-Els ursprung och krafter ska visas för de andra bilisterna som sökt skydd från tornadon. Som om inte hela jävla Smallville redan misstänkte att något var konstigt med grabben efter att han får panik i skolan, lyfter skolbussar och annat. Jonathan dör en martyrdöd för att bevisa att han har rätt och lyckas även traumatisera sin fru och adoptivson för livet. "Och priset för årets pappa går till... mannen som värnar mer om familjens hund än om familjen själv."
Paret Kent har visserligen förändrats under årens lopp och så har även Jonathans frånfälle, men det har (vad jag vet) berott på saker som inte Jor-El kan påverka eftersom det på så vis lär honom att det finns vissa saker inte ens han kan göra något åt. Att rädda någon från en tornado är något han skulle kunna göra, så Jonathans död har mer att göra med att visa att Jor-El är en duktig son som lyder sin pappa. Att de dessutom lär honom att folk kommer vara rädda för honom snarare än att han ska använda sina krafter på ett moraliskt riktigt sätt (som de gör i serien) kommer få ödesdigra konsekvenser framemot slutet, se 3.

1. b) Strider i bebyggt område.
När man gör en sommarblockbustersuperhjälte-film måste man ha ett visst mått av strider i handlingen för att sälja in konceptet. Jag kan köpa det; kuken ska ha sitt osv. Vad som tycks ha blivit en trend sedan Avengers är strider med massiva civila förluster. För varje byggnad som föll i MOS var det otaliga civila förluster. För varje gång som terraformningsmaskinen dunkade på såg man kroppar flyga upp några hundra meter i luften och sedan slås i backen. Visst, det är svårt för Jor-El att styra var de ska dunka ner terraformningsmaskinen, men striderna i Smallville och striden mot Zod i Smallville var, i brist på bättre ord, dumt effektsökande.
Jor-El har hela sitt liv hört att folk kommer vara rädda för honom på grund av vad han kan göra. När det väl blir en strid väljer han dock att förlägga den där det med all säkerhet kommer finnas civila förluster, som om det inte skulle leda till att folk blev rädda. I den första riktigt stora striden på jorden knuffar han in Zod i Smallville och i striderna i den lilla staden raserar han inte bara en silo, bangården och banken, utan även sin vän Pete Ross restaurang. Här ser vi hur förändringen i Kents uppfostran av Jor-El har satt spår i dennes liv, eftersom han väljer att mörda några dussin (minst!) oskyldiga istället för att slåss på en åker. Kansas är fullt av åkrar. Redan här börjar man inse att det är en katastrof-film och inte en superhjältefilm man tittar på. Effektbudgeten läggs i hög grad på kollapsande byggnader, explosioner och döende människor. Den hade lätt kunnat hålla utan Jor-El, vilket säger rätt mycket om dess uppbyggnad.

1. c) Lastbilsscenen och mobbing
Under filmens gång verkar det som att tanken är att Jor-El ska vara mer impulsiv med sina krafter som ung, medan han som äldre ska ha blivit allt mer försiktig med att använda dem när det drar till sig uppmärksamhet, t.ex. när han inte räddar sin pappa because reasons. Han använder dem t.ex. mot mobbare när han är liten, eftersom hans pappa sagt att han måste gömma sig. Det samma sker i scenen då en lastbilschaufför beter sig mot ett svin mot en servitris och Jor-El. Han använder inte sina krafter av rädsla för att bli upptäckt... tills han väljer att köra ner stockar i chaufförens lastbil och därmed totaltkvaddar den. Det är ungefär där jag tog mig för pannan första gången. Hur svårt kommer det att vara för någon att lägga ihop två och två, så som Lois Lane gör senare i filmen, och förstå att det kanske är den där killen som försvann för några dagar sedan som gjorde om lastbilen till en nåldyna? Inte så särskilt svårt va?

1. d) Kommer terraformningen påverka dig?
Det här är inte så mycket galet som det är onödigt. I filmen gör de en sak av att Jor-El, efter en uppväxt på Jorden, inte är van vid den miljö som fanns på gamla Krypton. Detta visar sig bl.a. av att han kräks blod i det kryptonska rymdskeppet. Där får man det dock förklarat att hans kropp kommer vänja sig, vilket den ser ut att ha gjort innan han lämnar skeppet.
Efter att terraformningsprocessen satt igång frågar de sig igen om det kommer påverka hans kropp, trots att han verkade ha vant sig under tiden på rymdskeppet. Den enda effekten som terraformningen har på honom är egentligen att han får lite rökhosta till och från, men den går över när ploten säger att den behöver gå över. Varför gör man en så stor sak av den möjliga påverkan om man sedan inte använder sig av det? Det är som om manusförfattaren inte riktigt ville slopa den idén hel, vilket hen borde ha gjort.


2. I MOS är Jor-El Jesus. Det går inte att undkomma. Visst, det behöver inte vara dåligt, men det känns lite som att man försöker vara subtil med det, men det är subtilt som en hammare i pannan.
Det visar sig rent bildmässigt, som exempelvis i kyrkan då han filmas med Jesus i bakgrunden eller när han flyger ut från rymdskeppet som om han vore korsfäst. Vet inte om det verkligen är det bästa sättet för att flyga ut ur ett skepp, med ryggen först och armarna utsträckta.
Det visar sig även i plotten, då han skickats till Jorden av sin fader för att hjälpa människorna och leda dem rätt. Genom honom ska hans faders dröm om att hjälpa andra raser äntligen få ett genomslag. (Sidebar: Var det interspecies action som den mellan Jor-El och Lois Lane han menade?) Dessutom finns det några saftiga delar där Jor-El måste offra sig för människornas överlevnad, bl.a. genom att fängslas av kryptonerna. Han ska även offra sig för att kryptonerna ska kunna överleva, då nyckeln till deras fortlevnad finns i hans blod och tas fram genom hans död. Vad som dock skiljer Jor-El från Jesus är hans förmåga att go old testament on their asses! Que: 3.


3. Om filmens plot fram till avslutningen har varit en enda kavalkad i människoförakt från utomjordingarnas och människornas sida (de sköt trots allt med ammunition som innehåller plutonium i befolkat område) så är det i och med avslutningen som föraktet för Supermans själva väsen och mytologi visar sig.
Stålmannen har alltid varit en av de mest rättrådiga och godhjärtade superhjältarna; en hjälte som tror på andra chanser och att sträcka ut en hand även till sina fiender, case in point Lex Luthor. Detta är inte tillräckligt grimdark för Zack Snyder, som känner att Jor-El måste bli mer grimdark eftersom det fungerade med Nolan's Batman. Vad Snyder inte verkar förstå är att Batman och Stålis är två vitt skilda karaktärer. Vad Snyder gör är att han tar ut kärnan i vad Stålmannen är, iklär den grimdarkness och sedan försöker trycka in den i Stålmannen igen trots att biten inte passar längre. Hur ser jag att han gjort det, frågar ni er? Förutom att Stålmannen tycks skita i människoliv när han slåss mot individer från en annan planet? HAN LÅTER JOR-EL DÖDA ZOD!!! VAD I HELVETE?! Inte nog med att Jor-El dödar en massa människor, de finns det ju så många av, han har även ihjäl den sista personen ur sin egen art. Jor-El är fanimig LOBO!
För att lägga ännu mer grädde på bajskakan får Jor-Els handling dessutom till följd att Zod faktiskt får rätt när han i bara någon scen innan säger att det hela bara kan sluta med att en av dem dör. Jepp, ni läste rätt FILMEN SLUTAR MED ATT SUPERSKURKEN HAR RÄTT! När hände det senast?

För att sammanfatta: Detta är _inte_ Stålmannen. Det är någon slags mer eller mindre ologisk, grimdark katastroffilm med Stålmannen-karaktär.

Ps. Detta är i princip hela handlingen som ett fint spel Ds.

fredag 7 september 2012

Schemat fram till jul

Har lagt mig själv i hårdträning och skaffat jobb för att överleva det här.
Många bra band ska betas av med start imorgon (lördag).
Resesällskap efterfrågas ej, men uppskattas.
Håll till godo.

8/9 Örebro
Mud Walk
Dead Lord
Vulkan
Asteroid
Siena Root
Skraeckoedlan

28/9 Stockholm
Pagan Altar
In Solitude

3/10 Stockholm
Fu Manchu

7/10 Stockholm
UFOMAMMUT

27/10 Stockholm
Electric Wizard
Kongh

3/11 Stockholm
Katatonia
Alcest

9/11 Stockholm
Pentagram

11/11 Stockholm
Marduk


15-16/11 Båt till Åbo
Turbonegro
Candlemass

23/11 Stockholm
Aura Noir

1/12 Örebro
Opeth

10/12
Morbid Angel
Kreator
Nile

Obs, kommer inte ha tid med allt.
Död.

Expendables 2

En hel film av njutningsfulla strider, blod, och explosioner; viktigast var dock metahumorn.
Utan metahumorn hade den här filmen inte varit värd att se på bio, vilket den kanske inte är ändå, men det var något som verkligen höjde dess underhållningsvärde.
Storyn är simpel: ett team av hårdföra män (och en kvinna) ska rädda världen från en ond skurk som vill sälja plutonium till folk som USA inte tycker ska ha för mycket av detta grundämne; tack vare metahumorn blir det hela mycket mer hållbart.

Ta bara en sådan sak som att skurken, (medvetet?-) taskigt spelad av JCVD, heter Vilain.
Jösses.
Eller att man använder catch-phrases från varandras filmer; Schwarzenegger säger "Yippie-kay-yay" och Willias snackar om "I'll be back".
Storstilat.

Filmen visar även att den faktiskt förväntar sig saker av sina tittare. Man förväntas ha en koll på action-filmshistoriken, ur vars brunn man friskt skopar klyschor och oneliners. Jag vill i alla fall tro att filmskaparna förväntar sig att publiken kommer förvänta sig att minst en karaktär kommer åka in i ett roterblad när det är fajt vid en helikopter. Eller att den enda killen med fungerande förhållande, även yngst i gänget, blir dödad. Jag vill tro att de sitter och blinkar åt publiken och att vi blinkar tillbaka. För det gör den värd. Gör den till mer än ett testosteronmonster; ett semi-intelligent testosteronmonster med mer än bara muskelyta.


torsdag 6 september 2012

T-tröjor på en torsdag del 1: musik-mash-up

Säga vad man vill om t-tröjans vara eller icke-vara inom modesfären, jag har alltid gillat detta enkla plagg. Därför kommer jag dra mitt strå till stacken.
Temat denna vecka är mash-ups, det vill säga motiv där man blandat två olika bilder, teman eller annat för att få ett nytt, ibland skruvat, resultat.
Håll till godo:

Morrisey och Mayhem. Stundtals rasistisk popstjärna och stundtals mordiskt black metal-band.
ABBA och Darkthrone. Den oheligaste av allianser.




 Discharge och Descendents. Två olika delar av punken.


Justin Bieber och Black Flag. Nej... bara nej.



 Bonus:
Crass och Musse Pigg.